26 augusti 2009

Förlossningsberättelse

Läs på egen risk ;-)

Det började vid fyratiden på morgonen, torsdagen 30/7 2009.

Vaknade av att jag hade ganska kännbar värk. Gick upp och värmde vetekudden (som lindrade en hel del) och gick och la mig igen. Värkarna kom med 5-10 minuters mellanrum.

Klockan blev ca 8.30 och Micke vaknade då också. Låg och pratade en stund och han undrade om det var på g men jag trodde inte det. SÅ ont gjorde det inte och det kom ju inte så jättetätt.
Men när jag gick på toa kom det lite fostervatten så jag ringde till Danderyd och vi var välkomna in till obstetrikens öppna avdelning (våningen ovanför förlossningen).

Jag hade dock inte så ont av värkarna och var dessutom hungrig så jag satte mig och åt lite. Då gick vattnet på riktigt och vi tänkte att vi nog måste köra nu! Det är trots allt ca 30 min bilfärd till sjukhuset.

Jag hade fortf inte jätteont av värkarna men på vägen till sjukhuset kom dom lite tätare, ca 3-5 min mellanrum.

När vi kom fram till DS kändes värkarna lite kraftigare men inte så att det gjorde jätteont. Måste dock stanna och andas lite vid varje värk.

Vi blev inskrivna på obstetriken kl 10.30. Jag fick lägga mig med ctg och hade fortf oregelbundna och hanterbara värkar. Bm kom in och sa att det inte fanns någon plats på förlossningen just då men eftersom jag inte hade så jätteont föreslog hon en promenad på området någon timme med försäkran om att det alltid finns en säng ledig hos dom.

När vi hunnit halvvägs till huvudentrén (ca 250-300 m från avdelningen) började det ta i ordentligt och tätare. Vi gick in på pressbyrån och handlade men nu började det bli lite jobbigt. Jag fick luta mig mot Micke vid varje värk och verkligen koncentrera mig på att andas. Vi satt och försökte äta lite men det gick sådär för min del. Fick i mig en halv drickyoghurt, inget mer. Till sist kändes det inte alls bra och vi gick tillbaka till avdelningen. På dom metrarna mellan entrén och avdelningen kom det ca 6-7 st värkar och dom var INTE sköna... Kom tillbaka till avdelningen vid 12.20 och fick lägga mig med ctg igen.

Vid 12.50 kom bm in och undersökte mig, döm om min förvåning när hon sa att jag var öppen 4 cm och nästan helt utplånad! Åh, underbara kropp som samarbetar med mig!! :-) Då kändes det lite lättare med värkarna när jag visste att det jag fått stå ut med hittills faktiskt gett resultat. En stund senare kom bm in med ett par alvedon och en dexofen, dom kapade topparna på värkarna, men inte så mkt.

Så äntligen strax efter 14-tiden fick vi komma ner till förlossningens rum nummer två! Jag fick den ursnygga sjukhusskjortan på mig och uppkopplad till ctgn. Värkarna var rejäla men tyckte ändå att jag fixade dom ganska bra. Jag slumrade till mellan dom medans Micke satt bredvid och höll mig i handen. Vår barnmorska Elena och undersköterska Tanja kom in och såg till att allt var bra, vi fick saft och vatten att dricka. Jag var bekymrad över Micke, vi hade ju knappt ätit något under dagen, är han inte hungrig...? Sen att jag låg med värkar och hade jätteont är en helt annan sak... ;-)
Elena undersökte mig och jag var nu öppen 5 cm! Det gick åt rätt håll! :-)

Någonstans här får vi en annan barnmorska till oss eftersom Elena blir upptagen inne i det andra rummet hon har. Åsa kommer in och är även hon en lugn och sansad bm :-)

Nu gjorde det rejält ont, så ont att jag mådde lite konstant illa hela tiden. Till sist orkade jag inte mer och vid 16.15 bad jag om att få prova lustgasen. Började på 50/50 och åhh, jag kom till himmelriket! Trycket nedåt kändes fortfarande men smärtan försvann! Micke och Tanja hjälpte mig att få upp masken i tid och även att få av den i tid, det var inte alltid jag kände att värkarna var på väg...

Det var ca en timme sedan jag blev undersökt senast så det är dags igen, och döm om min (och alla andras) förvåning; jag var helt öppen och bebisen hade passerat spinaetaggarna! Det enda jag hade känt var att bebis rört sig lite nedåt.
Helt underbar känsla att känna att det faktiskt inte kommer dröja så länge tills vi verkligen får se och träffa vår Sprallis!

Mitt i allt detta tyckte Tanja att jag ska ställa mig på knä i sängen för att hjälpa bebis ner den sista biten. Jag höll på att förgås av trötthet och tyckte att jag låg väldigt bra på sidan med stora saccosäcken mellan benen... Men men, det är ju för både bebis och min skull så jag hivade mig upp på knäna med hjälp av Tanja och Micke.

Efter en värk, där jag kände bebis glida ner ännu mer, undersöktes jag igen och Tanja konstaterar att det gjorde susen. Nu kan jag lägga mig ner igen så är det dags att krysta! La mig på sidan igen eftersom den ställningen kändes mest behaglig. Dom kopplade bort ctg:n och satte en skalpelektrod på bebis huvud istället. Tack för det, dom bältena är INTE sköna!

I samma veva fick jag förklarat att jag inte behövde lustgasen mer utan nu är det krysta på gång och då är det bra om jag är med. Neeej, tänkte jag, ta inte lustgasen ifrån mig!!! Men kunde ju inget annat än att lyda... :-)

Och krystvärkarna kändes helt annorlunda! Dom gjorde inte alls ont, utan det var mest en otroligt stark tryckande, svidande och brännande känsla.
Krystningen påbörjades vid 17.30, jag fick lite värkstimulerande dropp efter tio minuter eftersom värkarna kom lite för glest.
Det mest smärtsamma var när huvudet kom, inte skönt! Det brände och tänjde och sved något kopiöst!
Jag krystade några gånger till och plopp! Ut kom vår älskade bebis! Och känslan var helt obeskrivlig när jag fick höra honom skrika! Klockan är 17.51 och jag krystade i 20 min. Älskade barn, vackrast i världen! 4840 g tungt och 55 cm långt underverk!

Vi konstaterade att det är en han (precis som vi trott) och efter en stund fick stoltaste pappan i världen klippa av navelsträngen. Han tyckte det var som att klippa i en seg vattenslang... :-D

Jag var ganska medtagen efter förlossningen, mkt p.g.a en blodförlust på drygt 1,3 liter. Och säkert lite för att jag knappt ätit någonting på hela dagen...

Efter några timmar tillsammans i förlossningsrummet fick vi komma till patienthotellet. Jag sov dock inte mycket den natten (inte Micke heller).
Jag kunde inte fått en bättre förlossning och är supernöjd med personalen på DS! Skulle kunna tänka mig att föda barn igen, dock inte inom den närmsta tiden... ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar